alexandra pascalidou

Tiggare, trashankar, taxichaffisar … Alexandra Pascalidou låter folk i periferin komma till tals. Men själv gick hon vilse i både den svenska snön och det svenska språket.

untitled

DET FÖRSTA NYA ORD hon lärde sig var ”uppehållstillstånd”.
– Men då hade jag redan hunnit irra vilse bland Rinkebys snödrivor och tappa bort min mamma bland hyllorna på Åhléns. Ingen av oss förstod vad expediten ropade upp i högtalarna.

 

För redan där, sex år gammal, insåg Alexandra Pascalidou, född av grekiska föräldrar
i en rumänsk tvättstuga, ordets makt. Sedan dess har hon oförtrutet och modigt fortsatt att trampa stigar i ett språk som ofta varit bångstyrigt, men ännu oftare fyllt henne med livsmod.
– För den som brottats med grekisk grammatik framstår svenskan som rena semestern. Ett enda ”i” istället för fem – bara en sådan sak.
– Å andra sidan stukade jag tungan många gånger på alla de där sje-ljuden. Eller tragglade med ord på sådant som vi betongbarn aldrig sett: ”röda stugor”, ”spröjsade fönster”, ”bastu”, ”farstu” och ”kakelugn” …

De vackraste orden på svenska?
– ”Ljuvlig”, ”fjäril” … Alla ord som innehåller bokstäverna L och J. Och gärna M.

Fulaste då?
– Vissa könsord.

För Alexandra Pascalidou – journalist, talare, debattör och denna vår även dramatiker och skådespelare i egna pjäsen ”Alexandras odyssé” – känner dem alla. I skolan drämde hon en tallrik blodpudding i huvudet på en kille som kallade hennes kompis för ”hora”. Som vuxen har hon mött både hat och hot för sin otyglade tunga.
– Jag viker inte en tum för vare sig nättroll eller nazister, även om jag är livrädd. Har man en mormor som smög genom minfälten med bröd till grekiska gerillan under kriget, så …

Ja, ni fattar. Att intervjua Alexandra Pascalidou – uppfödd på både Aisopos fabler och Bröderna Lejonhjärta – är att få en lektion i både humanism och talarkonst. Ända sedan SVT kom på besök till hennes lekis har städerskans dotter haft svårt att nobba en framsträckt mikrofon.
– Jag kunde inte ett ord svenska, ändå klev jag rätt fram till kameran. Höll sedan
låda på ett fullkomligt oförståeligt hittepå-språk i flera minuter. Inget kunde stoppa mig.

40 år senare ger hon fortfarande röst åt den som själv saknar ord. Och det är enklare än man tror, menar hon.
– Man ger dem en mikrofon och en kamera eller en penna och låter dem berätta. Man lyssnar utan att ställa ledande frågor. Man behandlar dem som alla andra. Utan översittarattityder eller överdrivet ömkande.

Vem saknar röst i det svenska samhället?
– De fattiga i förorterna och på landsbygden; de som alltför ofta skissas stereotypt och blir främlingen eller vilden som ska civiliseras och fostras. Men också människor med olika funktionshinder, arbetslösa, långtidssjukskrivna och andra som hamnat i periferin. För att inte tala om migranter, flyktingar och tiggare.

De sistnämnda fick till sist bli huvudpersoner i sin egen historia, när Alexandra förra året gjorde tv-serien ”Vi kallas tiggare”. Men hon har även skrivit en uppmärksammad bok om samtal med 23 taxichaufförer jorden runt.
– Jag ser de här chaufförerna som vandrande, mobila experter och observatörer. De kör politiker och prostituerade och talar med alla. De om några kan tala om globalisering, utanförskap, rasism, polarisering och diskriminering.

Själv skriver och talar hon ”av nödvändighet”, säger hon. Blev journalist för att ”skildra och blottlägga orättvisor”.
– Journalistik handlar för mig om att stå i allmänhetens tjänst. Främst för dem som lever och överlever fjärran från strålkastarljus och megafoner. Skapa förståelse. Ge en röst till de tysta. Synliggöra de osynliga.

Och reporter Pascalidous arbetskapacitet har alltid varit enorm. Går upp varje morgon klockan halv sex för att skriva. Utom när hon har sovmorgon. Då går hon upp klockan sex …

Men i en värld där Donald Trump talar om ”fake news” och ”alternativa sanningar” har journalistens jobb blivit svårare, menar hon.
– När världens mäktigaste man dissar tunga, trovärdiga mediehus som New York Times är vi inte bara illa ute – vi är förlorade i ett informationskrig. Då måste vi rusta oss och växla upp. Hitta fallgroparna, bjuda på motbilder och sanningar. Det har nog aldrig varit så här krävande att vara mediekonsument som nu.

Så vem kan vi tro på?
– För att använda ett grovt grekiskt ordspråk: ”Man kan inte längre lita på sin egen rumpa.” Den sociala medieexplosionen innebär en tsunami av nyheter och information som en vanlig konsument har svårt att värdera och granska. Jag litar bara på ett fåtal källor. Läser och lyssnar oerhört misstänksamt numera.

Men det finns också fyrar i en mörk tid, säger hon. Svenska kyrkan är en. Sagt av ateistens dotter som en gång kallade in en grekisk-ortodox präst för att stänka vigvatten och fördriva spöken i hennes nya lägenhet …
– Svenska kyrkan axlar ansvar för de mest utsatta. De väjer inte för populistiska piruetter och rasistisk retorik. De dansar inte efter de högljudda högerextremisternas pipa som många andra. Med kvinnor i spetsen, med acceptans för olikhet och mångfald, med en värdig ton i debatten som alltför ofta spårar ur i smutskastning och personangrepp håller Svenska kyrkan fanan högt, tycker jag.

Du kallar dig troende?
– Ja, jag kan be när jag borstar tänderna om kvällen: ”Tack Gud, för det roliga brevet jag fick.” Eller så tänker jag bara: ”Men Gud, vad jag har det bra!” Jag är ständigt kär i mitt liv och den här världen. Inser det fantastiska i att kunna få sitta och jobba mitt i natten i min egen soffa med ett glas vin framför mig, medan min pappa städar Alviks centrum.

Så vem är Gud för dig?
– Gud finns i de där sexåriga flickorna jag mötte i Gaza som redan upplevt tre krig. Min Gud sitter i spärren i tunnelbanan och hälsar och peppar mig, när jag är deppig. Gud är varenda morsa som går upp mitt i natten för att städa eller jobba inom vården och skyndar hem till sina ungar för att läsa läxor.

Och Jesus?
– Han är den där sköna snubben som försöker lära oss hur man kan leva utan att döma andra. Hur man kan dela med sig av nöd och överflöd. Hur man kan älska sin nästa även om ens nästa är ett svin.

Och Jesus som talare?
– De citat jag läst är ju magnifika. ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka.” Tänk så enkla – och ändå så svåra att förstå för så många.

Namn: Alexandra Pascalidou.
Född: 17 juli 1970 i Bukarest, Rumänien.
Yrke: Skribent, författare, moderator, programledare.
Bor: Trea på Södermalm i Stockholm.
Familj: Dottern Melina, 8 år. Pappa Jannis, mamma Chrissula, småsystrarna Sofia, lärare i svenska för flyktingbarn, och Dimitra, som jobbar på resebyrå.
Aktuell: Som dramatiker och skådespelare i egna pjäsen Alexandras odyssé som hade premiär på Göteborgs stadsteater den 10 februari och som tar avstamp i hennes bok Kaos. Ett grekiskt krislexikon, samt som blivande medlem i Svenska kyrkan.

TEXT: PETTER KARLSSON
FOTO: HÅKAN ELOFSSON