Antje Jackelén

Antje värnar om dialogen

Det blev ett himla liv, helt enkelt. ”Ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed?” frågade en journalist i samband med ärkebiskopsvalet och huvudfavoriten Antje Jackelén svarade med en liknelse:
”Om jag är kär i min man är han bäst i hela världen. Men det innebär inte att alla andra män är fula och dåliga.”

untitled

Ett halvår senare tycker hon fortfarande att reaktionen var konstig och frågan märklig:
– Eller rättare sagt att den leder fel. Man kan inte reducera frågan om hur olika religioner ställer sig till varandra till en ja eller nej-fråga. Det vore att göra våld mot den stora kunskap och erfarenhet som finns i alla läger. Och vi kan inte komma ifrån att judendom, kristendom och islam har gemensamma rötter. Även om vi talar olika om Gud, bekänner vi alla Gud som universums skapare.

För den västtyska kemiingenjörens dotter som kom till Uppsala som gäststudent 1977, med Dag Hammarskjölds ”Vägmärken” i resväskan, är knappast fundamentalismens profet. Den tyska brytningen är mjuk, blicken klar, hjärnan skarp, attityden ödmjuk. Sex år som forskare och lärare i Chicago lärde henne också vad utanförskap vill säga.
– Det var precis efter den 11 september 2001. En dramatisk tid. Den tekniska termen på min familj ”non resident aliens”. Jag menar, kan något vara mer främmande än att vara en ”icke bofast främling”? I dag ser jag det som en tillgång att veta hur det känns att inte höra till. Att själv nära ett främlingskap i kroppen. Att vara den enda vita personen på bussen.

Ur den känslan har hennes teologi slipats och nötts, menar hon. Som biskop i Lund valde Antje Jackelén valspråket ”Gud är större” – väl medveten om att det också är ett av muslimernas favoritepitet.

En flirt med islam? 
– Ordagrant är det hämtat ur Första Johannesbrevet och lyder i sin helhet: ”Gud är större än vårt hjärta.” Men det är klart jag visste att jag också citerade det arabiska ”Allah akhbar”. Jag frågade faktiskt experter på dialog mellan kristna och muslimer om det skulle bli en belastning eller en tillgång, men de bara svarade: ”Det är ju ett faktum. Varför gömma det?” I efterhand kan jag se att det har gett upphov till många goda samtal.

Men också ilska? 
– Ja, vissa blir oerhört provocerade av interreligiös dialog. Men människan får aldrig bli alltings slutgiltiga mått. Dagens svar ifrågasätts alltid av morgondagens frågor. När dogmat tycks glasklart finns det alltid något mer att upptäcka. Och som kristna är vi kallade att behandla alla med kärlek och respekt.

Kan man aldrig vara alltför tolerant? 
– Jo, absolut. Om det blir en ursäkt för att vara passiv och likgiltig om vi ser någon bli ett offer. Eller om ens egen person suddas ut. För mig är tolerans någonting aktivt. Som ibland stryker mothårs. Som slåss för rättvisan.

Man får inte vara tolerant mot intoleransen? 
– Nej, för mig är tolerans besläktat med respekt, som också är latin och betyder att ”ta en andra titt”. A second look, alltså. Inse att det också finns andra sätt att se på saken.

Är det inte risk att man blir uddlös och oklar om man inte har tydliga åsikter? 
– Snarare om kunskapsnivån om den egna ståndpunkten är för låg. Jag märker att kristna ibland har svårt att förklara vad de tror på. Och ju mer osäker man är på sitt eget, desto svårare blir dialogen, desto mera hotfull kan den kännas. Att man skulle dra ner på sin egen tro för att man håller en dialog med andra, är helt enkelt inte sant. Snarare leder en bra dialog till att ens egen tro fördjupas, den minskar rädslan för det främmande, men ökar också kärleken till hela skapelsen.

Vilken typ av tro kan du inte acceptera? 
– Det finns gudsbilder som jag tar avstånd ifrån. All religion är inte livsbejakande. Det finns människor som blivit offer för en väldigt dogmatisk religion i sin barndom. Eller religiositet som kan kopplas till psykisk sjukdom som istället behöver behandling. Att en muslim ser Jesus enbart som en högt respekterad profet, har jag däremot ingen svårighet med. Det innebär inte att jag själv måste sluta tala om Jesus som Guds son och världens frälsare.

Men Jesus säger samtidigt: ”Ingen kommer till fadern utom genom mig”?
– Vilket ibland läses som ”Jag är den enda sanningen”. Jesus har inte kommit för att utesluta utan för att frälsa. Och vilka är vi att bestämma över Guds vägar?

Kan Jesus lära oss något om tolerans? 
– En central etisk princip hos honom är ju kärlek till fienden. Att ”vända andra kinden till” kan tolkas som att man är en mes som utplånar sig själv. Men den som gör detta tvingar samtidigt den som vill slå att byta hand och se offret i ögonen. Tvingar fram en viss respekt, alltså.

Men Gamla Testamentet genomsyras inte direkt av tolerans? 
– GT har exempel på skriande intolerans, det är sant, Men också på motsatsen. Ruts bok till exempel, där Noomis moabitiska svärdotter Rut blir en del av Israels folk, trots att det egentligen är emot reglerna – och på så sätt blir anmoder till Jesus. Gud bryter mot sina egna regler, för kärlekens skull.

Paulus var väl inte heller ett under av tolerans, speciellt inte mot kvinnor? 
– De där verserna måste sättas in i den tidens miljö och i de speciella förhållanden som tydligen rådde i församlingen i Korint. Och Paulus nämner också kvinnor som hade framträdande positioner i den tidiga kyrkan. Enligt Apostlagärningarna var den allra första församlingsledaren i Europa en kvinna, Lydia.

Måste man anamma dogmer som jungfrufödseln för att få kalla sig kristen? 
– Det är märkligt att just jungfrufödelse har blivit trosprov på sistone. För om man tar den som en biologisk fråga, så missar man lätt poängen. Vad Lukas vill säga är att detta är en unik födelse. En gymnasist frågade mig: ”Måste man tro på allt i Bibeln?” Det kortaste svaret är: ” Vi tror med Bibeln, inte på den. Bibeln är ju inte en samling påståenden som bara ka förstås på ett vis. Genom hela kyrkans historia har den tolkats på flera plan och på olika sätt. Detta är inget modernt påfund som vissa menar.

Det låter som om du gillar att det finns flera sanningar? 
– Ja, jag blir mer bekymrad för den som säger: ”Jag vet allt till punkt och pricka”, än den som säger: ”Jag har blivit rörd av evangeliet, jag har blivit indragen i något. Här pågår en historia mellan mig och Gud, medmänniskan och hela skapelsen.”

Vad händer efter döden? 
– När jag tänker på min egen död är det i förhoppningen att jag kan lämna livet i trygg förvissning att jag är i Guds hand. Kyrkans hopp är att Gud inte överger sin skapelse utan fullbordar den. Gud ska bli, som Paulus skriver, ”allt i alla”. Sedan vad som händer … ja, det vet vi inte. Den kristna traditionen har en mängd olika bilder, men någon satellitkarta över det eskatologiska hoppet, det har vi inte. Därför har jag alltid varit snål med att utlova något bortom graven. Jag minns en begravning av en treåring som dött i cancer. Föräldrarna bad: ”Säg ingenting om himlen i griftetalet.” Vid begravningskaffet sa istället pappan till alla: ”Vet ni vad jag tror? Jag tror det finns en speciell avdelning i himlen för alla våra barn.” De ville få ha sin egen bild.

Hamnar någon i helvetet? 
– Helvetet är mera känt som ett inomjordiskt tillstånd, tror jag. Jag tycker om teologen Jürgen Moltmanns tanke att fullkomnandet innebär en process där vi verkligen blir oss själva, det vi inte blev för att vi misshandlades av andra eller oss själva. Paradexemplet är ju ofta Hitler, där avståndet mellan det som borde varit och det som blev är så ofantligt stort. Tänk om i ett sådant fall avståndet mellan det som blev och det som var tänkt är så stort att hela identiteten brister och ingen helad gemenskap är möjlig. Låter inte det som helvetet?

Även Hitler kan bli ”en fullkomnad människa” efter döden? 
– Det vet vi inte. Kanske finns det inget kvar att försona, kanske finns det ett hopp också för honom. I Nya testamentet talar Jesus till rövaren på korset och säger ”Redan idag ska du vara med mig i Paradiset”. Någon motsvarande utfästelse om att en viss person går evigt förlorad finns inte. Kristen tro är ett framtidshopp, men det inkluderar inte en himmelsk deltagarlista med strukna och reserver.

Men du tror inte på eviga straff?
– Jag har själv forskat om tid och evighet och lärt mig att vi ska vara lite försiktiga med att definiera evigheten. Vem kan säga att evighet är som tid, men bara längre?

TEXT: PETTER KARLSSON
FOTO: DANIEL EKBLADH

Namn: Antje Jackelén.
Född: 4 juni 1955 i Herdecke i dåvarande Västtyskland. Pappa var kemiingenjör, mamma var läkarassistent.
Familj: Gift med Heinz Jackelén, som också är präst i Svenska kyrkan. Tillsammans har de två vuxna döttrar och tre barnbarn.
Karriär: Kom till Sverige som gäststudent 1977. Vigdes till präst 1980. Var officiant vid vigseln mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling 2010. Utsedd till Skånes mest inflytelserika opinionsbildare och lovordad för sin ”initiativkraft, uthållighet, timing och fingertoppskänsla” 2013. Vald till Sveriges första kvinnliga ärkebiskop den 15 oktober 2013 efter att ha fått 55,9 procent av rösterna redan i första valomgången. Tillträder sitt ämbete den 15 juni 2014.
Favoritläsning: Dag Hammarskjölds ”Vägmärken”. ”Den har följt mig genom hela livet.”
Favoritmusik: Meditativ, gärna filmmusik. ”Men jag har också en faiblesse för indianmusik.”
Bästa sidor: ”Jag hoppas att jag uppfattas som klok, lyssnande, lyhörd, empatisk och tydlig.”
Sämsta sidor: ”Ibland blir jag otålig, kanske till följd av stress.”
Okända sidor: Spelade trumpet i sin ungdom. Gillar att vandra i naturen, ibland upp till 18 km på en dag.