Att samla sina barn under vingarna, som hönan, tycker Stockholms stifts biskop Eva Brunne beskriver Gud på ett bra sätt. Men en del av Bibelns bilder av Gud har hon svårt för – och en del bibeltexter tycker hon inte ens att man kan använda idag.

– Jesus är min bild av Gud. Det är en tydlig och konkret bild av vem, hur och vad Gud väljer att vara, säger Stockholms stifts biskop Eva Brunne.
Bilden har förändrats genom åren, som för de fl esta. Som yngre var två armar som sträckte sig ned och omslöt ett barn, hennes bild av Gud. I sitt arbetsrum pekar Eva Brunne på en färgsprakande tavla med en blåmålad figur som har väldigt långa armar.
– Det är lite samma idé. Konstnären Cecilia Karlsson som har gjort den här tavlan målar alltid Jesus med långa armar, så att han ska nå alla barnen.
Även bilden av en kycklingmamma, tycker hon beskriver Gud på ett bra sätt. Hon slår upp ett bibelcitat där Jesus säger: ”Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna”.
– Men frågar du mig om en månad kanske jag väljer något annat, säger Eva Brunne och ler.

Att Gud kan beskrivas på olika sätt, som en skapare, en frälsare eller en ande, hoppas hon kan ge fl era ingångar till Gud. Men en del av Bibelns gudsbilder har hon svårt för. Som när Gud beskrivs som en krigare eller som en domare.
– Texterna i Bibeln är skrivna under en oerhört lång tid och sammanförda i en bok. Det är inte meningen att bilderna av Gud ska harmoniera. Tittar man på de fyra evangelierna så beskriver de händelserna i Jesu liv på lite olika sätt, säger Eva Brunne.
– Skulle evangelisterna istället ha sett en bilkrock och berättat om den efteråt skulle Markus ha sagt att bilen var blå och kom från vänster, Lukas att den var grön och kom från höger. Men det viktiga är inte exakt hur allting gick till, utan att det hände.

Och hon menar att det ligger på henne och alla andra inom kyrkan att undervisa om vad Bibeln är för en slags bok.
– Det är ingen kokbok som man slår upp och följer ett recept ur, utan den handlar om människors tro på Gud. Och, menar hon, en del av berättelserna i Bibeln kan vi inte längre använda oss av idag.

– Som texten där Paulus försvarar att man håller slavar. Den skrevs under en annan tid. Luther sa att ibland får man bara lyfta på hatten och gå förbi. Bibeln är ingen enkel bok att läsa.

Eva Brunne kan inte riktigt sätta fingret på när hon började tro. Hon växte upp i en familj som hon beskriver som vanlig när det kommer till tro. De gick i kyrkan till jul och advent, men inte så mycket mer än så. Under konfi rmationen beundrade hon ledarna och gick med i Kyrkans unga. Som tjugoåring fanns tankar på att läsa teologi och bli journalist, men i umgänget gick många vänner med prästfunderingar och hon kände att även hon ville förändra den kyrka som hon var en del av.
– Jag ville ändra på strukturer och maktförhållanden. Det fanns en gråhet över kyrkan då, som var rätt tråkig, även om vi unga hade kul tillsammans.
Hon tror att kyrkan har blivit mindre grå sedan dess – även om hon själv nu är äldre och kanske har blivit en del av gråheten. ”Fråga någon som är 16 år idag om det istället”. Att kyrkan har förändrats till det bättre, är hon dock säker på, även om det är en bit kvar.
– Kyrkan ska och måste vara samtida. Vi lever nu och framåt, även om vi har en tradition och en historia bakåt. Vi ska fortsätta att be och fi ra gudstjänst som vi alltid har gjort, men på nya sätt, med nya ord, på nya språk och i nya tonarter. Och det vi tar med oss in i framtiden är berättelserna från Bibeln som vi ska berätta och berätta och berätta. I över två tusen år har de här berättelserna varit till stöd och hjälp när människor tolkar och lever sina liv.

Det var länge sedan Eva Brunne tvivlade på sin tro. Den är grundtrygg och bär henne.
– Men jag kan tvivla på kyrkan i perioder. Och ibland är det trögare att be. Kyrkan, som är en del av samhället, ska göra sin röst hörd, menar hon.
– Kyrka och politik hör ihop, och har alltid gjort. Vi i kyrkan kan inte hålla oss undan från politiken – vi är inga eremiter i öknen. Vi ska säga ifrån när människor blir illa behandlade och vi ska samspela med andra aktörer i samhället. Vi har något att bidra med, utifrån vår tro, och vi har saker att lära oss ifrån dem som har en annan position, yrke eller tro. Kan det krocka mellan dig själv som person och kyrkan som institution?
– Jag är lojal med de beslut som fattas demokratiskt inom kyrkan. Och det ska jag vara som biskop. Men det betyder inte att debatten är förbjuden. Inför alla beslut förs stora och viktiga samtal och det är högt i tak inom Svenska kyrkan.

Varför ska man vara medlem i kyrkan?
– För att man då stödjer en verksamhet som kommer många till del, säger Eva Brunne som är förvånad – och glad – över att färre än en procent går ur kyrkan varje år.

– Vi har ändå omkring 70 procent av befolkningen som medlemmar.

Det är nu två och ett halvt år sedan Eva Brunne vigdes till biskop. Jämfört med hennes tidigare liv som präst är den största skillnaden offentligheten.
– Och att bli lyssnad på. Som biskop får jag talutrymme och makt att påverka, något som jag måste förvalta väl, säger Eva Brunne som tycker om den utmaningen. Arbetet tar upp mycket av hennes tid, 50-60 timmar i veckan, gissar hon. Och även när hon är ledig har hon nästan alltid något i huvudet som hon funderar på.
– Det skulle inte fungera om det inte var väldigt roligt att vara biskop. Det roliga är bland annat att möta människor, besöka någon av de 63 församlingar som ingår i Stockholms stift och att träffa de andra biskoparna. De är 14 stycken, med ärkebiskopen, och ses fl era gånger om året. Det är en livsviktig grupp för henne, säger hon, med dem kan hon prata om allt. Men svårt kan biskopsuppdraget vara om det är problem med enskilda medarbetare i någon församling – för det ingår också i jobbet att ”tillse att det är god ordning”.

När Eva Brunne blev biskop sa hon att ”lära och liv ska bli ett”.
– Det innebär att jag, liksom alla som avlagt prästlöftet, ska kunna stå för mitt liv helt och hållet, hela tiden, säger hon och understryker att det inte betyder att hon inte kan ha några problem eller att hon är bättre än någon annan. Nej, det handlar istället om att hela tiden vara sig själv.
– Jag är inte en person här med dig och en annan hemma på kvällen, jag är jag hela tiden och biskop är jag dygnet runt.