Författaren Niklas Rådström har skrivit sig igenom de två testamentena.
– Jag var på väg att köpa en julgran när Göteborgs stadsteater ringde och frågade om jag ville skriva manus på Bibeln. Och jag tvekade inte en sekund.

Det är nästan tomt på det lilla kaféet Sodom på Bellmansgatan i Stockholm och tyst. Ingen skvalande musik, bara lågmälda samtal och ljudet av skedskrap. Genom fönstren ser man Maria Magdalena kyrka vars klocka högst upp i tornet visar tio. Kyrkan som bara två dagar tidigare fylldes av folk som ville lyssna på Johannespassionen.

Sodom är ett lämpligt ställe att mötas på med tanke på att kaféet faktiskt har en liten bokhandelsavdelning och eftersom vi ska prata om pjäsen Bibeln, som just nu går för fulla hus på Göteborgs stadsteater. En fyra timmar lång föreställning där Niklas Rådström och regissören Stefan Metz låter publiken följa med på en hisnande resa genom två testamenten, från skapelseberättelsen och Edens lustgård då Eva plockar det olycksaliga äpplet, ombord på den gungande arken, via brinnande buskar och besök i just Sodom, staden som Gud lät förstöra på grund av invånarnas gudlöshet, för att till slut hamna i Uppenbarelseboken.
– Jag var på väg att köpa en julgran när teatern ringde och frågade om jag ville skriva manus på Bibeln. Och jag tvekade inte en sekund. Vi hade arbetat tillsammans tidigare. Jag hade skrivit manus till Dantes gudomliga komedi och det gick ju. Jag hade dessutom varit intresserad av Bibeln under fl era år och funderat mycket kring teologiska frågor, berättar Niklas Rådström medan han äter på en chokladkaka.

Föreställningen har fått fina recensioner och är, precis som Johannespassionen, ett exempel på att dessa gamla skrifter fortsätter att trollbinda och påverka oss som människor, vare sig vi vill det eller inte. Och Niklas Rådström är inte den enda författaren som nu tagit sig an verket eller delar av det. Göran Greider har skrivit nya texter till Lukaspassionen, den amerikanske författare James Frey berättade nyligen för Skavlan att han ska ge sig i kast med skrivandet av Tredje testamentet. Är det en ny trend på gång?
– Det vore hemskt om jag var en del av en trend, svarar Niklas Rådstöm och ryser. Men fortsätter:
– Skämt å sido. Ola Sigurdson, som är professor i tros- och livsåskådnings-vetenskap, menar att vi befinner oss i ett postsekulärt tillstånd. Vi lever i ett sekulariserat samhälle som vi alla i någon mån är överens om och är trygga i att det så ska vara, samtidigt som religionen spelar en enorm roll i det som sker i omvärlden. Kanske kan vi därför nu våga intressera oss för religion och trosfrågor på ett nytt och öppnare sätt. Länge har vi använt oss av den antika grekiska mytologin för att förklara och förstå våra liv. De bibliska berättelserna har ju precis samma kraft.

Vad är då hans syfte med att ta sig an ett sådant till synes mastodontprojekt som att göra teaterunderhållning av Bibeln.
– I vårt samhälle fi nns ju en pågående och konstruerad konflikt mellan det sekulariserade och det heliga. En konflikt som egentligen är helt onödig. Det finns religiösa fundamentalister, hårdnackade ateister, politiska ideologer, så många som strider om vem som har rätt tolkningsföreträde. Med pjäsen vill jag avdramatisera det hela, öppna upp för kommunikation, för att vi istället ska prata om Bibelns idétradition, om andlighet, om moral, om alla myter. Bibeln är ju en mänsklig urberättelse som i mycket format vår förståelse av samhället och våra liv. Att tro att det bara finns ett ”rätt” sätt att tro eller veta är att banalisera mänskligheten. Vi har så mycket att vinna på att mötas istället för att strida, säger Niklas Rådström.

Det är just skräcken över att hamna i ett speciellt religiöst sammanhang, i ett särskilt fack, som gör att Niklas Rådström vägrar att berätta hur hans egen tro ser ut.
– Jag har bestämt mig för att inte prata om detta. Jag vill på så sätt undvika att bidra till en traditionell likriktning. Jag har ända sedan ungdomen känt ett motstånd mot att underordna mig entydiga grupptillhörigheter, samtidigt som jag varit engagerad i många samhällsfrågor.

Han talar så väl, väljer orden blixtsnabbt och låter dem växa till resonemang som ibland kan vara svåra att hänga med på. Om man bara lyssnar på orden. Det gäller att skärpa sina sinnen för att kunna ta in vad han egentligen menar. Att försöka se vad som gömmer sig i pepparkaksögonen bakom de tunna glasögonbågarna. Klart är i alla fall att mitt emot mig sitter en människa som har ett brinnande intresse för människans innersta väsen och dess utveckling. En man som tror att konstnärliga uttryck kan få människor att öppna ögonen och våga tänka nytt och kanske våga se världen på nya sätt. En man som genom sin pjäs vill få oss att se Bibeln i ett annat och större perspektiv. Att kunna koppla bort förställningar och fokusera på budskapen, den eviga och tusenåriga visheten, också bitvis dold där bakom många gånger ålderdomliga och svårbegripliga texter.
– Livet har kommit till oss som en gåva. Gud är för mig det meningsfullas möjlighet. Religion är inget rättesnöre utan snarare en idé om att hitta meningen. Så många strävar efter det bevisbara. Men själva uppenbarelsen, andligheten och det faktum att vi finns till, vet vi ingenting om. Den religiösa erfarenheten är vare sig baserad på förnuft eller moral. Kärlek går inte att bevisa. Den bara är.

Att konsten bokstavligt kan öppna våra ögon fick Niklas Rådström klart för sig tidigt i livet. Han var bara fem år då hans mor fick besök av en dansk konstnär.
– Jag tyckte om honom och var helt fascinerad över att han hade så snygga  gymnastikskor. De var mycket snyggare än alla andras och påminde om dagens Converse. Jag fick följa med honom ut till en skärgårdsö vid Stavsnäs. På en klippa plockade han upp ett staffli och började måla. Jag hade ett ritblock och så stod vi där tillsammans och avbildade samma motiv. När vi var färdiga upptäckte jag att det fanns människor som badade på hans målning och inte på min, berättar Niklas Rådström.

Den lille gossen hade inte sett dem och mammans konstnärsvän förstod att Niklas behövde glasögon.
– Jag var förbannad på honom i fl era år för jag hatade de fula glasögonen.
Men glasögonen gjorde å andra sidan att han kunde se stjärnorna på natthimlen och när han var sex år gammal bestämde han sig för att bli nobelpristagare i astronomi. Nu blev han inte det, utan författare, precis som sin pappa, Pär Rådström. Mamma Anne Marie var journalist och kom så småningom att arbeta på Kungliga dramatiska teatern.
– Jag fick se en otrolig massa teaterpjäser och fick möta alla de gamla stora skådespelarna som Holger Löwenadler, Inga Tidblad och min stora favorit Erik Hell. Han var fantastisk, berättar Niklas Rådström.

Böcker och teater var en naturlig del av hans uppväxt. Trots det funderade han aldrig på att bli författare. Det kom liksom helt av sig självt. Bara 22 år gammal debuterade han med sin första diktsamling Med tystnad närbesläktade dikter.
– Den borde kanske inte ha kommit ut, men på sätt och vis hade jag turen att bli publicerad direkt och efter det fortsatte jag att skriva. Även om man är uppväxt i ett hem där det finns böcker, kan det vara besvärligt att hitta sitt eget uttryck.

Men det gjorde han och i skrivandet hittade han nyfi kenheten och lusten som håller i sig, även om han stundtals tvivlar och funderar på att köra taxi istället. Idag har hans kreativitet resulterat i över 35 publicerade titlar i form av romaner, lyrik och dramatik. Han har skrivit filmmanus till bland annat Bröderna Mozart och Maria Larssons eviga ögonblick och tevemanus till Swedenhielms. Det är lätt att tro att skrivandet fl ödar lika lätt ur Niklas Rådström som vattnet ur en kran, men så är det inte. Även hos honom finns det välbekanta motstånd som så många författare upplever.
– Jag känner det varje dag. Men flit är en dygd, speciellt för mig som egentligen är lat och slarvig. Jag måste strukturera mig. Det var svårare när barnen var små att hitta balans mellan arbete och frihet. Nu är det lättare. Jag har bestämt mig för att skriva 5000 tecken varje dag, varken mer eller mindre. Och själva skapandet är fantastiskt roligt. Jag kan längta till det.

Är då manusskrivande av Bibeln den optimala utmaningen och kronan på en lång och ytterst produktiv författarkarriär?
– Inte. Jag börjar närma mig 60 år och har så många böcker jag drömmer om att få skriva. Nästa projekt kommer att handla om ingenting, om siffran noll. Jag vill fördjupa mig i själva begreppet noll. Alla skapande processer börjar med noll. Att skriva ner sig själv till noll, säger Niklas.

Och så förlorar jag mig i hans filosoferande igen. Vad vill han säga? Längtar han till den innersta kärnan, menar han själen, den som är förbunden med alltet, med evigheten? De som mediterar brukar prata om mellanrummet mellan andetagen, då allt är tomt och att det ändå är i tomheten som allt finns. Eller menar han det som man kan uppleva i mötet med naturen, musiken eller i den kravlösa kärleken. I mötet då allt stannar, blir till noll…

Jag hinner tänka att det i alla fall ska bli spännande att läsa, kanske blir det enklare att förstå då, hinner inte fråga, för Niklas Rådström måste skynda vidare i livet. Dörren slår igen efter honom.

Klockan på Sankta Maria Magdalena kyrka visar 11.30 och på kyrkogården har den första scillan slagit ut sina knallblåa blad

TEXT: Mille Bergquist   FOTO: Håkan Elofsson

Namn: Niklas Rådström. 
Ålder: 59 år.
Familj: Hustru Catharina Günter-Rådström, konstnär. Två pojkar. Hunden Kasper.
Bor: I Saltsjö-Duvnäs.
Gör på fritiden: Tycker om praktiskt arbete och problemlösning.
Älsklingsrätt: Blodpudding. Tycker mycket om att laga mat, är medlem i Gastronomiska Akademien.
Inspireras av: Musik. Gärna klassiskt, jazz, pop. Tackar aldrig nej till ett projekt med musikanknytning.
Reser helst till: Medelhavet.