De flesta djur finns omnämnda i Bibeln – allt från björnar och lejon till mask och bin. Till och med en liten loppa finns med.

Men det finns inga katter, det är möjligen en liten brist, berättar prästen Monika Regnfors Sjörén vars favoritdjur är just katt.
– Det står i Bibeln att vi ska vara listiga som ormar och menlösa som duvor. Det handlar om vårt förhållningssätt till ondskan – att vi inte ska vara naiva och aningslösa, säger Monika Regnfors Sjörén.

En rad olika sorters djur står omnämnda i Bibeln. Redan i första kapitlet nämns olika djur för örsta gången. Inte så konstigt kanske, eftersom Bibeln börjar med berättelsen om hur Gud skapade världen med himmel, jord, vatten, land, växter och djur – före människan. Dessutom finns det regler i Bibeln om hur man ska förhålla sig till sina djur – vilka man får äta och inte äta och vilka djur som är rena och orena.
– Bibeln blir som en föregångare till Jordbruksverket. Även i Bibelns sista kapitel nämns ett djur – lammet.

– Jesus liknas vid både ett lamm och ett lejon. Guds Lamm beskriver någon som inte värjer sig eller slår tillbaka medan Lejonet av Juda är stort och konungsligt, säger Monika Regnfors Sjörén.

Hon menar att djuren har stor betydelse i Bibeln.
– Djuren är med från början och de är både skapade och välsignade av Gud. Dessutom tar den helige Anden gestalt av ett djur, en duva. Eftersom ingen av oss har sett Gud, så får vi använda oss av bilder för att beskriva Gud. I ett fint bibelställe säger Jesus att inte ens en sparv faller till marken utan att Gud är med den.

Jesus använde ofta djur som bilder när han predikade – han vill som en höna samla sina kycklingar under vingarna och han pratar om den gode herden som tar hand om sina får och getter.

I Bibeln står det att människan ska råda över alla djuren. Vad menas? 
– Det ligger ett ansvar i detta. Människan är satt att råda, inte förråda – vilket vi kanske snarare har gjort. Kristendomen har misstolkat det till att ta makten över djuren.

Vad betyder uttrycket ”osjäliga djur”? 
– Skillnaden mellan människor och djur är, står det i Bibeln, att djuren är ”osjäliga”. Det betyder inte att de inte har någon själ eller psyke, utan att djuren är oförnuftiga. De kan inte reflektera över sig själva. Vi människor vet att vi lever – och därför vet vi även att vi ska dö och försöker hitta någon mening med tillvaron. Men ett djur vet inte att det ska dö och behöver därför inte reflektera över sitt liv, säger Monika och fortsätter:

– Vi människor är skapade med gudslikhet. Vi har en förmåga att reflektera, skapa och välja medvetet mellan gott och ont. Våra handlingar är inte så självklara utan de är något som vi måste fundera över.

En viktig sak som Bibeln lär oss om djur, tycker Monika, är att Gud ibland kan tala till människan genom ett djur.
– Ett djur kan vara ett sändebud, en budbärare, från Gud. Det tror jag fortfarande händer, och många har varit med om det, även om Gud inte talar till oss genom varenda liten sparv.

Många berättar för sin hund eller katt om sina innersta tankar och känslor – går det att likna vid att tala med Gud?
– Nej, snarare påminner det om relationen med en bebis. Det är någon som man älskar, pratar med och läser av. Att leva med djur lär oss att läsa av människor och djur och att förstå det som inte är uttalat.

Själv fick Monika Regnfors Sjörén sin första katt när hon var sju år. Idag har hon två katter och en hund.
– De ger mig så många leenden i vardagen och så mycket lättsamhet. Det är en rak och okomplicerad relation. Jag har mött människor som har så dåliga erfarenheter av mänskliga relationer att de endast kan knyta an, känna kärlek och tillit till ett djur. Det är sorgligt att de har blivit så illa hanterade av livet, men fint att djuren ändå finns där för dem.

Den ena handen halvt förlamad av en cp-skada, den andra med naturens känsligaste avtryckarfinger. En hjärna som länge mest brydde sig om franska filosofer, men idag brottas med hur man kan hjälpa skapelsens mest utsatta. En berusad blick som knappt kunde skilja en gråsparv från en domherre, men plötsligt blev en av fotovärldens skarpaste.

Det är så med Brutus Östling: Vad man ser är inte alltid vad man får. Vid första kontakten en rufsig, disträ, lätt förvirrad 53-åring som knappt ens vet om intervjun redan är gjord eller inte:

– Vi har ännu inte setts, alltså? Okej, då får du ringa mig dan innan och påminna. Annars glömmer jag den säkert.

Men ge honom en kamera, en projektor och han förmår förföra även den mest inbitna stadsråtta. Kanske för att han själv en gång var likadan. Såg inte naturen för alla träd.
– Visst fanns det skog även i Stockholmsförorten Skälby, där jag växte upp. Men det var bara en plats där man byggde kojor och lekte röda och vita rosen, inget mer. Enda kontakten jag hade med djur som barn var ett marsvin. Som jag dessutom snabbt blev allergisk mot…

Men fotointresset fanns där. Pappa ägde en gammal lådkamera och kunde berätta om bländare och slutartider. På högstadiet fanns ”fritt valt arbete” och Brutus Östling försvann ner i en källare bland fotopapper och fixeringsmedel.
– Vaktmästaren brukade stå och knacka på dörren, medan jag stod där inne i mörkrummet och drömde. Jag missade massor av lektioner. Det här var den gyllene hösten när Hammarbys fotbollslag vann i stort sett varje match. Helst av allt ville jag bli sportfotograf.

Han var själv en duktig handbollsspelare, trots att högerhanden hängde slapp.
– Jag skämdes för den, samtidigt som den drev mig att försöka hävda mig extra mycket. Jag tränade upp vänstern istället. Fick ett ganska bra skott. Men däremot aldrig någon vidare handstil. Ser man hur jag tecknar, inser man att jag nog är högerhänt egentligen.

Kameran gav Brutus Östling utlopp för hans estetiska ådra. Ändå hamnade den snart på hyllan. Under tjugo år ägde han inte ens en kompaktkamera, tog inte en enda semesterbild. Han vet själv inte varför. Kanske var det hans politiska engagemang på vänsterkanten som tog all tid. Kanske jobbet som förläggare. Men kanske också ett hårt drickande som grumlade blicken och placerade honom själv i världens centrum.
– Det är typiskt missbrukare att ha stora egon, samtidigt som man lider total brist på självkänsla. Jag led av storhetsvansinne, men var ändå en osäker människa.

Han söp tills han var 32. Sen gick han med i en självhjälpsgrupp.
– Det är ingen hemlighet att jag drack. Men du få hemskt gärna skriva att jag varit nykter i tjugoett år nu.

När alkoholdimmorna lättade, fann han sig själv famna livet på ett helt nytt sätt. Började dyka utanför Kullens fyr. Återfann sitt fotointresse. Och fann sig plötsligtskåda rakt in i ögat på en nyfiken fisk.
– När jag började plåta under vattnet hade man bara ett fåtal bilder på sig, man kan ju inte byta film mitt under ett dyk. Men för mig innebar undervattensfotot ändå att jag blev fast fotograf för några dyktidningar redan efter ett halvår.

– Det blev kalla dyk på svenska västkusten men också grottdyk, korallrev och sötvattenssnorkling. Mina bilder hamnade i dyktidningarna och jag själv i Florida för att fota sjökor. Det finns bara tretusen individer kvar och nästan alla har ärr på ryggen efter motorbåtspropellrar. På skoj tog jag också några bilder på fåglar som råkade befinna sig i grannskapet. Jag hade ingen aning om vad det var för art. Jag tyckte bara att de var hemskt roliga. Efteråt fick han veta att det handlade om grönhägrar. De är fortfarande Brutus Östlings favoritobjekt.

– Fiskar har ju inte många uttryck, men en fågel däremot… Just hägrar kan ju se jädrigt roliga ut. Och örnar så förvånade. Sen är pingviner förstås alltid spännande. Och albatrosser, som min senaste bok handlar om. De var otroligt nyfikna, kom och pickade på linsen när jag låg där på marken. Tänk att de lever upp till tjugo år i sträck i ute till havs, utan att ens sätta sin fot på land. Och sedan häckar på samma lilla ö, mitt ute i havet, där de en gång kläcktes.

Vilken är ditt livs bästa bild?
– Oj, vilken svår fråga. Men det finns en med en trut som startar, som har blivit något av en klassiker. Och så tog jag en serie på några örnar i ett träd, med ett kallt blått ljus i bakgrunden, som är rätt bra.

Varför ska man dokumentera djur? 
– Varför ska man dokumentera människor? Nej, jag vet ärligt talat inte. Det är så lätt att ha illusioner om vad man ska åstadkomma med sina bilder. Jag vet bara att mina böcker påstås ha ökat fågelintresset i Sverige. Stämmer det, så är det ju bra.

Har du själv förändrats av dina bilder? 
– Ja, jag har varit blind i mycket. Inte minst när det gäller den vidriga köttindustrin. Jag är numera vegetarian av moraliska skäl. Min fru också. Jag har inte ens ätit fisk på ett år.

Hur ser du på jakt? 
– Om man jagar för att överleva, tycker jag att det är okej. Nöjesjakt är knepigare. Men jägare har ofta ett stort naturintresse. Jag vet många som ibland låter bli att skjuta av omsorg om djuren. Sen kan man ju fråga sig varför de då är jägare.

Ska vi ha varg i Sverige? 
– Jag begriper verkligen inte detta hat mot vargar. En björn kan vara farlig för människan, men aldrig en varg. Jag förstår om folk som har boskap vill hålla vargen borta, men det finns ju metoder för det. Och allt prat om att vargen tar jägarnas hundar, när sextio till sjuttio procent av alla jakthundar som dör blir överkörda i trafiken!

Han knyter den bångstyriga högernäven mot bordsskivan. Redan som förläggare drogs han mot politik och filosofi, men man anar att den ensamma vakan i diverse gömslen har slipat tankarna ytterligare. Han har aldrig känt en större ödmjukhet inför tillvaron, säger han.
– För mig är livets mening att bry sig om andra, att inte vara så självfixerad. Jag kan fortfarande ha mina svartsynta stunder, men jag är gudskelov begåvad med ett dåligt minne. Jag glömmer oförrätter. Jag blir sällan irriterad på någon längre.

Inte ens när en norsk kollega fuskade genom att kopiera in lodjur från nätet i sina bilder?
– Nej, inte ens där kunde jag känna hat. Han ljög oss alla rakt upp i ögonen, det är sant. Men min enda reaktion blev att jag själv blev ännu noggrannare med att visa bilderna som de är. Jag skulle få dåligt samvete om jag retuscherade bort ens en enstaka gren. Och bilderna blir bättre om de inte är för perfekta, tycker jag.

Tror du på en högre makt? 
– Ja, jag har valt att ha en gudstro, eftersom det gör mitt liv bättre. Där är jag pragmatiker. Jag tror på vetenskapen, jag tycker den är fantastisk, men jag vill också ha mysteriet kvar.

Och kärleken, inte sant? 
– Ja, jag blev lämnad för ett och ett halvt år sedan och … ja, det var tufft ett tag, innan jag plötsligt förstod att det fanns en annan kvinna som jag verkligen ville ha. Agneta hade suttit med på en av mina föreläsningar och jag hade bara haft ögon för henne. Det visade sig att hon jobbade på bokhandel och själv var en duktig fotograf. Jag ringde upp under förevändning att jag ville träffas och diskutera en bok om häckande sillgrisslor eller nåt i den stilen. I dag är vi gifta och jag har aldrig haft det bättre. Dessutom har hon aldrig smakat alkohol och har de sundaste föräldrar jag mött.

Brutus Östlings pappa är still going strong, trots sina 90 år. Men hans mamma dog i förtid. Hon tvättade på ett ålderdomshem tills hon fick bröstcancer. Hennes öde finns också där någonstans i bakgrunden, när han jobbar fram sina bilder.
– Jag är rätt säker på att mamma blev sjuk av ångorna från tvättmedlen. Vi människor förstör så mycket, är så grymma mot varandra. Det är nog min främsta drivkraft, tror jag, att sätta fokus på det ökade hotet, denna hänsynslösa girighet. Ta de där albatrosserna som jag plåtade för senaste boken. För hundrafemtio år sedan fanns det fem miljoner exemplar av den kortstjärtade arten. 1932 var i princip alla döda, ihjälklubbade för sina fjädrars skull. En ensam plockare kunde slå ihjäl hundra fåglar per dag. Och det fanns trehundra plockare på en och samma ö…

Men djur är aldrig onda?
– Nej, nej, vissa dödar förstås, som när katterna hemma kommer in med sina musleveranser. Men det handlar om instinkt, inte om någon systematisk grymhet.

Har ett djur samma värde som en barn?
– Nej, naturligtvis inte. Men vi måste värdera djuren högre än vi gör.

Varför då?
– För att vi kan och har råd. Det kan inte vara rätt att föda upp djur för att äta upp dem. Det är fullkomligt självklart att de också har känslor.

Ingen risk att vi gör djuren för mänskliga?
– Du tänker kanske på disneyfieringen, att vi tillskriver djuren egenskaper som de inte har? Jo, det kan så vara. Men hellre det är motsatsen.

Har djur till och med humor?
– Så långt vill jag inte sträcka mig. Men jag har själv kul i deras sällskap, skriv det.

TEXT: Petter Karlsson   FOTO: Agneta Östling

Namn: Lars Gunnar Brutus Östling. ”Jag tog mig namnet Brutus när jag var 16 år. Hade tröttnat på att kallas Lasse Gunta och liknade saker.”
Född: 21 december 1958 i Bromma.
Familj: Barnen Alice, 11, Eddie, 9, Isak, 6, och Theodor, 4, alla från ett tidigare förhållande, och hustrun Agneta. Katterna Caesar och Leia.
Bor: I ett stort hus i Skåne.
Yrke: Naturfotograf, förläggare och föreläsare. Har gett ut över 1 000 böcker på egna förlaget Symposion som han startade som 22-åring.
Favoritkamera: Canon EO S 1 D Mark IV.
Meriter: Årets svenska naturfotograf 2006. Årets nordiska naturfotograf 2007. Augustvinnare 2009 med Att överleva dagen. Årets Pandapris till Mellan vingspetsarna 2005 och Örnarnas rike 2007.
Bästa egenskaper: ”Envis, fokuserad och nyfiken.”
Aktuell: Med sin senaste bok Under asfalten vilar en strand, om albatrosserna på Midwayöarna, 2 100 kilometer nordväst om Honolulu.

Arne Wikström menar att det bästa man kan göra är att lyssna. Som präst är han van att möta människors innersta hemligheter.

Kan jag berätta vad som helst för dig som är präst? Även om ett brott?
– Ja. Och som präst kan jag varken gå till socialen eller polisen eftersom jag har tystnadsplikt. Men jag kan uppmana dig att gå till polisen och erbjuda mig att
följa med.

Vad innebär tystnadsplikt?
– För präster, till skillnad från alla andra yrken, är tystnadsplikten absolut. Vad som sagts under ett själavårdssamtal eller under biktliknande förhållanden får en präst inte röja för någon annan. Man får inte vittna i en rättegång eller ens tala om att samtalet har ägt rum. Jag brukar säga att ”du får gärna berätta att du träffar mig, men jag kommer inte att berätta det för någon”.

Vad kan du möta för hemligheter?
– Det kan handla om otrohet, där personen inte vet hur den ska gå vidare i livet. Det kan också handla om övergrepp i barndomen. Ofta har personen lagt locket på och nästan glömt händelsen under många år, men med tiden sipprar minnet av det som hänt fram och personen börjar må väldigt dåligt.

Varför är vi så rädda för att dela våra hemligheter med andra?
– Jag tror att det handlar om dålig självkänsla och skam. I vissa miljöer och kulturer, som vår, har vi dålig självkänsla. Jag vet inte vad det beror på – jantelagen kanske.

Hur påverkar de här hemligheterna dig?
­– Jag är en känslosam person och jag kan bli väldigt berörd av ett samtal. Det händer att jag gråter. Jag har stor respekt för den som är beredd att dela sin hemlighet med mig. Att jag, som präst, är inbjuden att titta in i en persons hemliga garderob – det är som att stå i heligt rum.

Varför kan det vara bra att dela sin hemlighet med en präst?
– När man ensam grubblar på ett problem så kan det verka galet. Ett själavårdssamtal handlar inte så mycket om vad jag som präst säger utan mer om att personen ska få uttala sina tankar högt och höra sin egen röst. Varje människa är expert på sitt eget liv och vet ofta själv lösningen på sitt problem när de hör vad de säger. Jag är en medlyssnare, säger
Arne Wikström och fortsätter;

– Jag var i Japan i 16 år. Under min första tid där, när jag fortfarande inte kunde språket så bra, var det en granne som ville tala med mig. Hon talade allvarligt och högtidligt på japanska i en och en halv timme. Jag förstod inte vad hon sa, men jag lyssnade. Sedan fick jag höra att hon berättat för andra att ”den här utlänningen har hjälpt mig så och utan hans hjälp hade jag inte levt idag.” Då förstod jag att lyssna är grejen.

Får man ha ett själavårdssamtal med en präst även om man inte är troende?
­– Ja, speciellt då. Man behöver inte vara medlem i kyrkan och man kan vara väldigt tveksam till Gud. Det är inte ovanligt. Ofta möter jag människor som viskat fram att de varit med om något märkligt – och berättar sedan om en gudsupplevelse. De undrar om jag tycker att det bara är flum eller något de hittat på. Men jag lyssnar med stort allvar. Gud talar på det sätt som just den här människan förstår.

Varför vågar en del inte berätta att de tror?
– Vi lever i ett sådant samhälle. Även om det är mer inne att vara andlig idag än för 15 år sedan. Men många lever i en miljö där allt som har med Gud och kyrka att göra är ”skämmigt”.

Vad var hemligt förr som inte är hemligt idag? Och vad är hemligt idag?
– Allt kring sex har ju varit väldigt hemligt, men är det inte längre. Däremot verkar allt som har med döden att göra vara svårt att tala om idag.

Ska man alltid säga som det är?
– Jag tror inte att man ska säga allt man vet, men att allt man säger ska vara sant. Det kan finnas hemligheter som man får bära på eftersom de skadar mer om man talar om dem. Kärleksbudet är överordnat alla andra bud. Om man kränker kärleken är det bättre att vara tyst.

som tror på att baxa ut sina svagheter och hemligheter i ljuset. Trots att både pappas fyllor och hennes egen skilsmässa blev svarta rubriker i media.

Hon föddes i en fotoblixt och växte upp i skenet från en löpsedel.
Att ha en pappa som hette Ulf Lundell, innebar att det alltid fanns någon som snokade efter familjens innersta hemligheter. Media satt på första parkett, oavsett om det handlade om en ny bok, ny platta, ny turné – eller ny skandal.

– Jag var nog försiktigare än andra barn med att berätta om min pappa. Det gällde både bra och dåliga grejer. Jag sa varken att ”pappa har 20 bilar” eller ”pappa var dum i huvudet igår”. Det gjorde att jag kanske betraktades som lite sluten. I dag är det snarare tvärtom.
Sanna Lundell tillhör landets ledande bloggdrottningar och har gjort sig känd för en öppenhet som vissa till och med finner besvärande. Det kan handla om när hon och exet Wille Crafoord råkade få hem vägglöss från Vietnam. ”Vilda utbrott av hat” när hon och särbon Mikael Persbrandt skulle dela upp senaste föräldraledigheten. Eller helt enkelt att ena sonen samma morgon ställt till en scen på väg till dagis.

– Rent generellt ogillar jag hemligheter, eftersom de ofta bottnar i skamkänslor. Man vill inte berätta saker för att man skäms för dem, helt enkelt. Att någon går omkring och bär på en massa hemligheter, ser jag därför som ett varningstecken.

Du talar av egen erfarenhet?
– Ja, jag växte upp med en pappa som var alkoholist och en mamma som var deprimerad. Det innebar skam, förstås. I dag går jag på ACOA, Adult children of alcoholics, ett tolvstegsprogram för medberoende. Där går terapin ut på att just  i n t e  gömma undan sina hemligheter. Det är så vanligt att man genom att hålla tyst om skammen går in i förnekelse. Till slut kan man lura sig själv att det aldrig har hänt.

Hur har din nya ”öppenhet” förändrat dig?
– Terapin är en väldigt lång, pågående process. Det handlar mycket om att upprätta nån sorts mental karta, att komma till allt större självinsikt. Människor som jag bär ofta på en känsla av att vara offer, när vi i själva verket måste lära oss att ta ansvar för våra egna liv. Det sägs ofta att beroendesjukdomar går i arv, men det tror jag inte på.

Du löper inte större risk för att bli alkoholist för att din pappa är det?
– Inte så att jag tror att det finns en speciell gen som gör dig till missbrukare. Det sociala arvet är däremot starkt. Vi talar ofta föraktfullt om läran om arvssynden, men för mig känns den som en klockren sanning. Den beskriver ju beroendesjukdomarna rätt av. Och jag skuldbelägger inte min pappa mer än min mamma.
Var jag än tittar bakåt i hennes släkt, hittar jag också alkoholism.

Vad blir konsekvensen av det?
– Att det är upp till mig att försöka bryta den här förbannelsen. Att jag måste uppfostra mina barn på ett annat sätt än mina föräldrar uppfostrade mig.

Vad var fel med deras liv?
– Först och främst att deras relation slutade i skilsmässa. Det blev ett tidigt trauma för mig. Jag tror att det fanns mycket kärlek och mycket passion i deras relation. Men de hade inga bra redskap för att hantera livet med varandra.

Hur undviker du att göra samma misstag?
– Det är skitsvårt. Det kräver hårt arbete.

Är det därför som du har valt att vara särbo, inte sambo, med Mikael Persbrandt?
– Jag försöker kanske hitta ett alternativt sätt att leva, ja. Eftersom 50 procent av alla relationer slutar i skilsmässa, borde kanske fler försöka hitta andra sätt att vara ihop?
Tolv år gammal lovade Sanna Lundell sig själv tre saker: Aldrig bli alkoholist, aldrig bli deprimerad, aldrig gifta sig. Det har hon också hållit.
Nya löftet är att släpa alla troll som hon gömt i sitt inre ut i solen. Det kan vara när mamma hamnade på Långbro, det som kallades ”dårhuset”, efter ett självmordsförsök. Eller hennes egen kris i samband med tredje barnets födelse. Och hon är noga med att skilja mellan skam- och skuldkänslor:
– Att känna skuld är ofta något sunt.
Vi gör fel, vi ber om ursäkt, vi försöker korrigera oss för att inte göra om samma
fel igen. Men skammen är ju känslan av att hela jag är fel, inte bara min handling. Skam är ett utmärkt – och hemskt – sätt att fostra, leda och förtrycka.

Är det arvet från Luther som spökar?
– Nej, jag tror att det är en allvarlig misstolkning av både Luther och religionen. Tvärtom ser jag hur alla religioner faktiskt uppmanar oss att ta tag i just de här hemligheterna. Men öppenhet kan vara hemskt besvärligt för många av oss. Det är lättare att tro på illusionen att vi inte har några fula sidor, än att försöka göra något åt dem.

Vilka ”fula sidor” jobbar du själv med?
– Jag är jättedålig på att hantera konflikter. Jag är inte stresstålig. Jag kan snabbt bli oprovocerat arg. Och så är jag ibland full av högmod och tycker att jag vet bättre än andra. Ja, jag kan vara ganska dömande också.

Du läste religionsvetenskap på universitetet, varför det?
– Mina föräldrar var lika sekulariserade som de flesta andra svenskar och inte kyrkliga på något sätt. Men av någon anledning har jag alltid varit fascinerad av att någon, i denna vetenskapstroende tid när man nästan ses som en idiot om man kallar sig kristen, kan sätta sitt hopp till något transcendent. Och att folk faktiskt ofta mår bra av en tro.

Fler mår bra än dåligt?
– Betydligt fler. Religionen får ofta trasiga människor att hitta vägen till ett värdigt liv. Jag såg en intervju med den norske skådespelaren som spelade Cornelis Vreeswijk på bio, som blivit drogfri tack vare scientologerna. Han sa: ”Hur skulle något som gjort mig fri från knarket kunna vara dåligt?”

Vad får din egen gudstro för konsekvenser?
– Det är väl just den där självrannsakan som jag talade om. Att varje kväll fundera över vad jag bör vara glad och tacksam över. Och vilka negativa mönster jag sitter fast i. Men just ett av mina problem i tolvstegs-programmet är att jag har svårt att komma till tro, att lita på den där högre kraften. Det är något som jag också brottas med.

Måste en tro vara utåtriktad och bekännande?
– Jag har haft Jehovas vittnen som knackat på hemma och funnit det jätteintressant. Men i deras missionerande finns något motsägelsefullt, eftersom de som sekt också sysslar med ett hemlighetsmakeri.
En bra måttstock för vilka sammanhang som är sunda, borde vara hur mycket man får vara sin egen person, fullt ut. Får mina hemligheter rum i den här flocken? Hur öppen kan jag vara?

Hur påverkad är du av att din mamma var psykolog?
– Jag har nog en ganska förlåtande inställning till att människor brister. För det gör vi ju i tid och otid. Det är ju det som är att vara människa. Kriser och snedsteg. Därför gillar jag bloggare som vägrar vara den duktiga flickan. Medan manliga genier tycks ha frikort på att supa ner sig och skita i familjen, sitter vi kvinnor fortfarande fast i en tävlan om vem som kan vara den mest perfekta. Jag kan älska Quetzala Blanco som skriver om sin ångest och sina fyllor.

Varför ska man skriva om sin ångest?
– För att det är bättre att fejsa sina mörka sidor, än att fly genom att köpa ny lägenhet och stajla upp den efter konstens alla regler. Min generation har förstått att man kan bli befriad genom att berätta. Det är mycket jobbigare för de äldre – de som fick lära sig att hantera motgångar genom att  inte prata om dem.

Finns det bloggare som kan vara för öppna?
– Nej, jag ser inga problem med det. Jag har inte det föraktet för bekännelselitteratur som många i den äldre generationen har. De som tycker att man ska hålla sina problem för sig själv: ”Nej, jag vill verkligen inte veta att du skär dig eller lider av bulemi.”

Du lär ha Kerstin Thorvall som husgud?
– Ja, hennes ärlighet var beundransvärd. Hon hyllades aldrig i den utsträckning hon var värd. Många ser henne fortfarande som den där slemmiga kärringen. Själv ser jag det som något oerhört vackert att få komma en människa så nära, så ocensurerat.

Men din pappa har väl också skrivit själv-utlämnande böcker?
– Inte på samma sätt som Kerstin Thorvall. Någon ville kalla honom ”dåtidens bloggare”, men pappa säger ju att han inte skriver självbiografiskt. Jag tror snarare att hans böcker är en fantasivärld som han gillar att vistas i.

Hur ser du på ett fenomen som Big Brother, som påstår sig vilja visa ”allt”?
– Jag skulle kanske ha tyckt om programmet om det inte varit så konstruerat och hårt klippt. Hade man fått se varje minut, kunde man kanske ha hittat en essens till det mänskliga varat. Nu blir det istället bara konflikterna, ligget i sovrummet eller när folk super sig dyngraka.

Skrev du dagbok som barn?
– Ja, ända sedan jag var fem år. Men den var inte särskilt hemlig. Dels för att jag snabbt blev varse att mina bröder skulle läsa den. Dels för att jag mest såg det som en chans att få formulera mig. Jag har fört dagbok till och från under hela mitt liv.

Och nu är bloggen vår tids dagbok?
– Ja, det skulle man kanske kunna säga.

Kan dina vänner vara rädda för att ge dig förtroenden, eftersom de kan dyka upp i dina texter?
– Nej, så har jag faktiskt aldrig känt. Inte från dem som redan står mig nära i alla fall.

Vad berättar du inte i din blogg?
– Hur jag träffade mina barns pappor, till exempel. Där vill jag inte riskera att sticka hål på ett magiskt ögonblick. Förälskelser är ju ofta hemskt banala för alla andra utom de inblandade. Man kallar varandra löjliga smeknamn, man går ut
och firar sina ettårsdagar… Det är egentligen rätt ointressant för alla andra människor.

Kan kärleken trivialiseras om man skriver om den?
– Ja, det är en risk. Jag märkte samma sak när chefredaktören på Amelia bad mig att skriva om mina två bästa vänner, som jag känt sedan jag var elva år. Jag trodde
att det skulle gå jättelätt att skriva om vänskap, men det visade sig istället vara väldigt, väldigt svårt. Jag klarade inte att göra så djupa känslor rättvisa. Och då kanske man ska låta bli att ens försöka?

TEXT: Petter Karlsson

Torsdagen den 24 maj kl. 19.30 i Änglagaraget – Djursholms församlingsgård.

Pappa predikanten skickade honom till helvetet, när han som tonåring avsvor sig den kristna tron. Men P C Jersild, 75, har aldrig varit rädd för vare sig Gud eller Djävulen. I dag är han Humanisternas skarpaste debattör. 

Badrumsgolvets avlopp på Ringsjövägen i Ängby var porten till Gehenna. Som barn brukade predikantsonen Per Christian Jersild sitta på huk och kika ner genom gallret. Ibland tyckte han sig nästan få en skymt av de arma själar som vred sig i plågor där nere i mörkret. Sjuttio år senare har han definitivt bytt fokus. Både som läkare och författare har han alltid försökt att vara förnuftets röst, inte trons. Det helvete som han för alltid lät spola ut genom kommunens kloakledningar, tog med sig även himlen. Sedan fjorton års ålder har PC Jersild inte längre trott på Gud. I dag är han istället Humanisternas profet. Tryggt tillbakalutad i soffan hemma i lägenheten vid Danvikstull, iförd joggingskor och karaktäristisk tänkarpanna, för han ett stillsamt korståg mot sin faders frälsare och sina fäders kyrka. Eller vad allting nu egentligen handlar om.

Ty även om det jersildska hemmet inte ens längre rymmer pappa Christians gamla bibel, full av understrykningar, färggranna pilar och korsförbindelser mellan Gamla och Nya Testamentet – den visar sig efter ett sökande istället befinna sig i familjens sommarhus på Gotland – finns alltid himlen runt hörnet. Är man Guds barnbarn kommer man kanske aldrig ur religionens grepp? Åtminstone kan man aldrig vara likgiltig. Mot det eviga tycks man alltid vara tvungen att ta spjärn, revoltera och argumentera. Ateist som agnostiker.

Jag vet själv. Min farfar Artur och P C Jersilds pappa var goda vänner och kollegor inom det lilla frikyrkosamfundet Helgelseförbundet. På var sin motorcykel for de likt moderna apostlar mellan bönhusen. Tron förde dem samman. Men båda fick också avkommor som doppade sin penna i ifrågasättandets bläck.
– Många författare i min generation har en liknande bakgrund. Ändå var det nog i första hand min far jag revolterade mot, inte Gud. Pappa var en starkt bibeltrogen, kraftfull och dominant person. Jag fick stryk vid valda tillfällen, men han var ingen brutal människa, kramades ofta. Och jag utsattes aldrig för religiöst förtryck. Våra konflikter var desamma som många fäder och söner har. Det handlade om att jag rökte och var olydig, sådana saker.

Men din otro bekymrade honom? 
– Ja, pappa dog i sin andra hjärtinfarkt när han var 81 år. När jag besökte honom efter den första, sa han: ”Vet du vad som är min stora sorg i livet? Det är att du och jag inte kommer att träffas i livet efter detta.” Han skickade mig med andra ord till helvetet med det yttrandet.

Blev du upprörd? 
– Jag kunde ha blivit förbannad, men samtidigt… Det var en gammal mans sätt att tänka. Sista åren hade vi ändå umgåtts på vänskapligare fot än tidigare. Han var stolt över mitt skrivande, tror jag. Efter första hjärtinfarkten låg ”Barnens ö” på hans nattduksbord på Södersjukhuset och han sa att han fann den mycket intressant. ”Men en sak bekymrar mig. Det är så mycket svordomar.” Jag försökte förklara att barn svär mycket.

Diskuterade ni ofta religion, du och han? 
– Nej, däremot mamma och jag. Vi förde mycket intensiva samtal vid köksbordet, när farsan var ute och höll bibelstudier. Vilket han ofta var, eftersom mina föräldrar trivdes illa med varandra. Mamma var mer intellektuell och lånade böcker på biblioteket. Hon berättade att hon visserligen var döpt, på en konferens i Götabro tror jag, men att det mest hade varit ett experiment. Eftersom hela umgängeskretsen var kristen skulle det dock ha varit väldigt obekvämt för henne om hon framträtt som ateist. Mot slutet sa hon till mig att hon inte trodde på livet efter detta. Men vad hon riktigt hade för slags gudstro, vet jag inte.

Hur såg den Gud ut som du själv kom att avfärda? 
– Han liknande mycket min pappa. Bägge var auktoritära, men Gud kunde dessutom se när jag ljög. Så länge jag var ung fann jag ingen anledning att tvivla på hans existens.

Vad fick dig att byta åsikt? 
– Teodicéproblemet var en stötesten, förstås. ”Om Gud är allsmäktig, hur kan han då tillåta så mycket lidande i världen?” Jag kom också i kontakt med Darwin och insåg att Bibeln inte stämmer på en massa punkter. Dessutom hade jag en fantastisk kristendomslärare som i princip gjorde om gymnasielektioner till en diskussionsklubb. Jag fick företräda ateister och även om han själv var kristen, kände jag hans helhjärtade stöd. Min väg bort från Gud blev främst en intellektuell resa. Religionen låg i vägen för andra viktiga frågor, som politik. För att komma vidare i livet, var jag tvungen att göra upp med den.

Du hade aldrig lust att läsa teologi? 
– Nej, jag är misstänksam mot teologer, eftersom jag utgår från att de tror på Gud. Om teologi ska vara en vetenskap, måste den utgå från ett neutralt läge, att vi faktiskt inte vet. Däremot har jag läst filosofi.

Vad förde dig in i Humanisterna? 
– Jag fick motta Hedeniuspriset och fann att Humanisterna vill föra en intellektuell debatt om något viktigt. Speciellt om att mänskliga rättigheter så ofta kränks i religionens namn.

Kränker Svenska kyrkan mänskliga rättigheter? 
– Nej, men det räcker att gå till Livets ord, pingströrelsen och katolska kyrkan. Och går vi ut på det internationella planet, är det inget snack om saken. Länge skulle man dessutom vara kristen i en kristen omgivning, annars sågs man som avfälling och hedning.

Är inte människans lika värde just en kristen grundpelare? 
– Okej, det kan man säga. Det stora med kristendomen var att erkänna människan som individ. Men samma tanke finns också i den grekiska filosofin. Man behöver inte vara kristen för att vara demokrat. Det kan snarare vara en black om foten.

Din kristne debattkollega Göran Greider hävdar att Humanisterna ”slåss mot halmdockor”. Att ni angriper en kristendom som inte längre existerar? 
– Jag förstår inte hur han kan säga så. På en internationell arena agerar vi mot dödsdomar och könsstympning. Ingen kan hävda att det är halmdockor. Dessutom glömmer många att Sverige faktiskt har ett politiskt parti, som är pingströrelsens politiska gren. De tror fortfarande på ett helvete, på att Jesus gick på vattnet. De har värderingar som i botten är frikyrkliga, när det gäller abort, dödshjälp, forskning på stamceller, sådana saker. Nuvarande regering har helt överlåtit de frågorna på KD. Det är mycket allvarligt.

Men har inte KD med tiden också förändrat sin syn på de här frågorna? 
– Visst, i början var de ju till och med emot transplantationer. Nu tycks de backa även i abortfrågan. Men det sker alldeles för långsamt. Dessutom retar det mig att de aldrig ber om ursäkt för att de hade fel.

Du menar att religionen är hotfull, eftersom den styr politiska beslut, men också hindrar forskning och framsteg? 
– Ja, det kan den göra. Förnuftet måste alltid vara överordnat. Vi måste kunna tro att det finns en sanning som går att forska sig fram till, att det vi kallar ”verkligheten” faktiskt existerar. Om alla får sin egen ”sanning” blir det farligt. Då slutar vi att vara rationella i våra försök att se på livet och existensen. Det är då vi får en privatreligion som tror på kristaller, själavandring, astrologi, fan och hans mormor. I en radiodebatt började en teolog kritisera förnuftet. Jag sa ”Vad vill du sätta istället?” Svaret blev: ”Ett förnuft som, är… ja, förnuftigare.”

Möter du ofta folk som vill att du som ateist ska komma till tro? 
– Notera att jag aldrig kallar mig ”ateist”. För mig är en ateist någon som menar sig kunna bevisa att Gud inte existerar. Och ”agnostiker” betyder så olika för olika personer. Jag kallar mig ”sekulär, icke troende”. Men för att svara på frågan: Ja, det finns människor som tycker att det är ledsamt att jag inte är öppen för de här frågorna. De är rädda för att jag vill ta bort något fint.

Ja, blir inte livet torftigare utan en tro på en andlig dimension? 
– Man behöver inte tro på Gud för att uppleva kärlek eller uppskatta musik. Vad jag har svårt för är det där lite manipulativa draget som ofta finns inom religionen. Och att alla argument är intellektuellt undermåliga. Jag blir lite förbannad när en man som Bo Strömstedt inte vill svara på min raka fråga om han tror på Gud.

Men det kanske är just en intellektuell process som pågår i honom? 
– Jamen, då kan han väl säga det? I mina kolumner försöker jag ständigt föra en debatt med troende, där den centrala frågan är: ”Vad är det då ni tror på?” Jag får antingen svävande svar, eller så blir folk sura: ”Ställ inte så fyrkantiga frågor.” Många biskopar har blivit mystiker, det är mycket lite konkret kvar av deras tro. Ibland upplever jag det som en bekvämlighetsflykt, att de egentligen inte längre tror, men inte törs göra sig av med sin religion.

De är rädda om sina karriärer? 
– Ja, så kan det vara.

Det känns som om du ser de religiösa institutionerna som ett större hot än själva gudstron? 
– Jo, det är nog sant. Göran Greider och jag är eniga till 99 procent. Vad som skiljer är att han påstår sig ha haft en gudsupplevelse; han såg Jesus i sitt kök. Vad ska jag kunna säga om det? Om du säger dig ha haft en stor uppenbarelse, får jag väl tro på den. Den sidan av religionen är ganska ointressant att bråka om.

Så folk som påstår sig ha sett Jesus ljuger inte? 
– En sådan upplevelse är inte svår att förklara från psykologisk synpunkt. Vi ser ibland saker utan underlag utanför vår egen föreställningsvärld. Historien är full av uppenbarelser.

Men det är i själva verket hjärnan som spelar oss spratt? 
– Ja, men det ligger inget sjukligt i det. Helt friska människor kan både se och höra saker som inte finns. Några gör det lättare än andra.

Vad skulle kunna få dig själv att tro på Gud? 
– Om någon lägger fram ett modernt gudsbevis som verkligen håller.

Om du själv skulle se Jesus i köket, då?
– Ja, om jag verkligen tror på min illusion, så… Eller kanske om jag är svårt sjuk och ska dö. Då kanske jag griper det sista halmstrået? Som ung är man rädd för döden, som gammal för döendet. Jag har sett döenden jag inte själv vill uppleva. Blir det riktigt ångestfyllt, kanske jag är beredd att göra vad som helst?

Vad är det bästa argumentet f ö r Guds existens? 
– Det finns en massa fördelar som tröst och trygghet. Men om du ber om rationella argument, blir det problem. Det enda vettiga svaret på frågan som jag alltid ställer – ”Men vad tror du på?” – är den jag själv har gett: Den inre upplevelsen. Men den brukar troende sällan hänvisa till.

Har du något bra svar på frågan om vad som är livets mening? 
– Nej, och jag anser mig inte behöva det heller.

Vad ger livet mening, då? 
– Här svarar jag som de flesta andra skulle svara: familj, nära relationer, arbete, läsning, musik…

Vad händer efter döden? 
– Ingenting. För att ha ett medvetande måste vissa delar av hjärnan fungera. Se folk som opereras i huvudet och hur deras personlighet förändras. Att det skulle finnas ett fritt svävande medvetande som inte har sin grund i de här nervcellerna och kemiska substanserna, ser jag som nonsens. Ändå skulle jag kunna acceptera något slags liv efter detta. Det är mera kopplingen till synd och straff som upprör mig.

Men att kunna träffas igen bortom graven är en lockande tanke även för P C Jersild? 
– Jag tror att alla längtar efter att träffa sina kära döda. Det vore fantastiskt att få göra det.

TEXT: Petter Karlsson
FOTO: Håkan Elofsson

Jan Eliasson, 70, är toppdiplomaten som alltid har lyckats behålla sina iskalla nerver, även vid själva helvetets rand. Däremot aldrig när han tvingas att packa ner sina käraste ägodelar.

ROSTBRUN, SOM VORE den solbränd, med detaljer i orange och väl inkörda hjullager, står väskan ständigt beredd för uppbrott vid sängens fotända. Bland innehållet märks en dyr kostym, ett kort paraply, små patroner med raklödder samt plåster.
– Kläder av bra kvalitet lönar sig i längden, paraplyet ersätter rocken, stora sprejflaskor är inte längre tillåtna i handbagaget och plåstren finns där för att jag så lätt får blodförgiftning.

Svårast att vara utan? 
– Dagböckerna. Det är nitton band numera. Svarta tygpärmar. Varje gång jag har flyttat på riktigt, har jag en noja för att de ska komma bort. ”Jag skulle ha deponerat dem hemma” klagar jag, tills flyttlasset packas upp och jag ser dem ligga där, i säkert förvar. Min fru tycker att jag är tokig. Kristallkronorna kan saknas, men det enda jag bryr mig om är dagböckerna. Jag började föra dem när jag reste med Olof Palme under Iran-Irak-krisen 1980.

En flyttfågels bekännelse. Ger man Jan Eliasson den klassiska veckotidningsfrågan:
”Vilka tre saker skulle du ha med dig till en öde ö” kommer svaret rappt som en kulkärve:
– Shakespeares samlade verk, en reservoarpenna med många patroner och fyra-fem dagböcker.

Van att resa med lätt bagage, det märks. Noga med att påpeka att han aldrig har varit någon materialist, sitt nuvarande statusläge till trots. Ena foten tryggt förankrad i en elegant trävilla i Stocksund, där friden och musiken råder, det är sant. Den andra däremot under många år i en ständigt pågående diplomatisk balansakt mellan världens oroshärdar. Blott tio minuter skiljer dessutom de båda tillstånden åt. Längre tid krävs inte för en gammal sjöofficer att vara resklar om larmet går.
– I flottan fick jag lära mig allt om hur man packar snabbt och effektivt. Och numera försöker jag ha bara handbagage även på jorden runtresorna.

Hur många gånger han numera har lämnat fäderneslandet med rullväskan i näven och passet i kavajfickan, vet inte ens dagböckerna. Men antal ”riktiga” flyttar är exakt tjugotre. Sex av dem innan han gifte sig. Ty Jan Eliassons sifferminne är lika gott om hans berömda förmåga att kommunicera. Metallarbetaren Johns och hemsömmerskan Karins son, uppväxt i en etta med kök i Göteborgs arbetarkvarter, har alltid talat med toppolitiker på toppolitikers vis och med gamla skolkamrater på göteborgska. Som barn låg han med ficklampan under täcket och plöjde Tidens Lexikon, 3 200 tättskrivna sidor. Det är nog ingen slump att kartan över Balkan tillhör de mest slitna uppslagen. Mänsklig ondska, lidande och konflikter triggade tidigt igång hans nyfikenhet och medkänsla.
– Jag läste allt från baksidestexten på havregrynsförpackningarna till de klassiska arbetarförfattarna Jack London och Jan Fridegård.

Hans egna förfäder jobbade alla ”under jorden, i varven, på strumpfabriken i Mölndal” som han uttrycker det. Själv blev han den förste i släkten att studera. Det var knappast problemfritt. På väg till skolan tvingades han i början smyga ner läroverksmössan i en påse för att inte få stryk av grannungarna. Ett tag lekte han faktiskt med tanken på att läsa till präst. Med ett förflutet som koralgosse med två kronor per högmässa visste den unge Eliasson mycket väl hur psalmerna gick.
– Jag hade en underbar konfirmationspräst, Per-Olof Sjögren, som hade ett väldigt levande sätt att tala om religion. I min latinklass på läroverket hade vi mycket filosofi ska och religiösa diskussioner. Av tjugosex i klassen blev sex präster. Jag skulle ha läst grekiska, om jag inte hade hamnat som utbytesstudent i USA.

Ty en flytt kan ske på olika vis. I Jan Eliassons liv finns både en hisnande klassresa och ett ständigt uppbrott mellan orter och länder. Första flytten gick till USA 1957. Som utbytesstudent hamnade 17-åringen i en borgmästarfamilj i Indiana.
– En dag föreslog jag min värd att hans parti skulle bjuda in ett ungt politiskt stjärnskott, som jag hade läst om i New York Times söndagsbilaga. Han hette John F Kennedy. Borgmästaren tyckte att han verkade lite för snobbig. Men jag tjatade och vann. Jag har fortfarande kvar menyn från mötet, där Jack, som han kallades, skrev en personlig hälsning till mig: ”Have a good stay in America!”
När utbytaren kom hem, var prästplanerna för evigt begravda. Frågar man Jan Eliasson om han i dag lever ett kristet liv, svarar han:
– Nej, inte formellt. Men jag kämpar varje jul förgäves för att få familjens uppmärksamhet att läsa julevangeliet och skulle bli förtvivlad över en skolavslutning utan Den blomstertid nu kommer.
Och frågar man om en eventuell gudstro, får man en förtjusande historia om den finske landshövdingen i Savolaks, som på samma fråga började berätta om hur han om kvällen sitter vid sin skimrande sjö med ett vinglas i handen och barnbarnens surr i öronen och tänker: ”Detta har aldrig kommunstyrelsen beslutat om!”
– Min gudstro är ganska K G Hammar…skjöldsaktig, skulle man nog kunna säga.

”K G Hammarskjöldsaktig” – det var ett nytt ord, va?
– Sa jag så? Ojdå… Jaha… Jo, men det var kanske ett ganska passande uttryck, faktiskt.

Inte den fromma, kyrksamma typen, kanske. Man blir sällan det om man sett liken ruttna i Somalias vägdiken. Men i de ständiga kasten mellan himmel och helvete, hemma och borta, tycks han också se livets gåtfullhet och storhet:
– Jag försöker att känna en djup tacksamhet för hur mitt liv blev. Över att jag fått se så många delar av samhället. Jag minns hur jag kom hem en tidig junimorgon för två år sedan efter en resa genom den outsägliga nöden i Darfur. Hur solen sken genom lövverket och daggen glittrade i gräset. Hur jag blickade upp mot huset och tänkte: ”Där finns ett kylskåp med färsk mat. Där finns en säng där jag kan sova tryggt för öppet fönster.”

Varför har du aldrig fastnat i det trygga och välmående?
– För att jag har en ursinnig tilltro till människors lika värde. Vrede kan vara en väldigt bra känsla. Jag minns en irländsk läkare i Somalia som bara körde på när andra bröt ihop i sömnlöshet och depressioner. Han sa: ”Bli aldrig deprimerad, bli förbannad! Annars har ju krigsherrarna lyckats besegra mig också!”

Vari bottnar din egen trygghet? 
– I min barndom, min familj, mina vänner och mina värderingar. Det är som göteborgarna säger: ”Man ska ha både rötter och vingar, annars blir man både lealös och fantasilös.” Kanske är rötterna rentav ännu viktigare för den som flackar runt?

Hur viktig är din barndomsstad för dig?
– Enormt. Min sekreterare påpekar att jag automatiskt sorterar alla inbjudningar i två högar: en till Göteborg och en till alla andra. Min gamla stad åker alltid i gräddfilen. Kommer jag dit, tar jag alltid den sedvanliga promenaden förbi min gamla skola, Kungsportsavenyn, hamnen…

Du lär hålla koll på hur det går för ditt favoritlag Gais, oavsett var i världen du befinner dig? 
– Ja, och det fotbollsintresset har jag gemensamt med Henry Kissinger. Fast i hans fall handlade det om FC Nürnberg. ”Jag måste läsa tidningen upp och ner för att få se dem på rätt sida i tabellen” brukade han klaga. Det gällde under lång tid även mig, tyvärr. Men nu ser det bättre ut.

Är du en rastlös människa? 
– Nej, jag vill gärna sätta rötter. Mitt ständiga flyttande beror på jobbet, inte på min personlighet.

Vilken flytt var svårast? 
– Till New York 1988. Vårt yngsta barn Johan var bara åtta år och hans engelska inte så bra. Det blev en tuff höst på många sätt. När en i familjen mår dåligt, påverkar det alla. Dessutom var det mitt under Iran-Irak-medlingen. Jag levde själv under hot och hade ständiga livvakter, ibland även för familjen. Det tog flera år innan vi hade funnit oss riktigt till rätta och Johan var den streetsmarta, muffinsmumsande kille som han sedermera blev.

Var har du bott längst? 
– I Washington. Fyra år som förste sekreterare under Vietnamkriget och fem år som ambassadör. Det är fortfarande min hustrus favoritstad. Hon är pianist, älskar ytor, vill ha någonstans där hon kan ostört spela på sin flygel. Jag är mer New Yorkfantast. Gillar storstadens nerv. Det är väl min barndom igen som spökar; den sitter i själva näsvingarna.

Vad gör du när du är hemma i Sverige? 
– Mycket fysiskt. Bygger stenmur, röjer sly och hugger ved. Häromdan släpade jag hem en stor trädgren, som jag hittade längre bort på gatan.

Vad är det bästa med Sverige? 
– Naturen, välfärden och den sociala tilliten. Jag ser på Greklands kris och hur alla tvivlar på att skatten går till rätt saker. I Sverige lever fortfarande Saltjöbadsandan, hoppas jag. På min fars tid kunde man i princip köpa ett hus med ett handslag. Det går nästan fortfarande. Och så gillar jag att vi är så ohierarkiska. På UD ville jag alltid att handläggarna skulle vara med under dragningarna. När jag gjorde samma sak i FN, ställde det till stor förvirring.

Och ingenstans drar man lika fina vitsar som hemma i Göteborg, eller? 
– Nej, har du hört om när det blev tryckfel i en dödsannons, så det stod att en
snickare ”närmast sörjes av två bräder”? Den är bra, tycker jag.

Är det så du själv ser din nästa stora resa – med fötterna först? 
– Ja, så får det nog bli. Jag är 70 år nu. Det känns som om jag har flyttat färdigt i mitt liv. Dessutom ligger dagböckerna så bra och tryggt i bokhyllan. Vore synd om de inte överlevde flytt nummer tjugofyra.

TEXT: Petter Karlsson
BILD: Håkan Elofsson

I ett helt år predikade prästen Monika Regnfors Sjörén utan att nämna Gud en enda gång. Hon hade tappat sin tro – för andra gången.

Första gången Monika Regnfors Sjörén tappade sin tro var åren efter konfirmationen.
– Den gudsbild som jag hade fått i konfirmationen var för liten. Den höll inte för verkligheten. Det tog några år innan jag hittade fram till en ny, större och mer mångfacetterad bild av Gud.

Tron ledde nu in henne på yrkesbanan till präst och hon prästvigdes 1982, 24 år gammal. Hon arbetade som präst, gifte sig, fick barn och skiljde sig. Åren gick. Sakta började hon inse att tron inte längre fanns med henne.
– Det är samma process som när man befinner sig i ett halvtaskigt äktenskap. Det kan vara en lång resa innan det går upp för en att det är dåligt.

För några få i sin omgivning berättade hon om tron som försvunnit.
– De blev livrädda och försvann. Alla inom kyrkan jobbar med sin tro och sina tvivel, men gudsbilden är det mest dyrbara och det viktigaste vi har. Risken att förlora den är så ångestfylld, så vi vill inte ens höra att livet kan vara sådant.

Vad gjorde att du inte kunde tro längre? 
– Jag insåg att mycket av min gudsbild var projektioner av mina föräldrar som jag knåpat ihop till en bild av Gud och då blev jag osäker på om det överhuvudtaget fanns någon Gud eller om allt var en projektion. Som att tro på jultomten bara för att det skulle vara trevligt. Det är inte ärligt.

I ett helt år predikade hon utan att prata om Gud.
– Det var aldrig någon som märkte något. Varje söndag har ju ett tema som går att vinkla på olika sätt och jag pratade på andra sätt om livet och existensen. Jag kunde ju inte stå och förkunna en lögn eller bygga mitt liv kring något som inte var sant. Det kändes hycklande, eller nej, mer smärtsamt. Det var en sorg som drabbade både privatliv och mitt yrkesliv.

Försökte du byta jobb? 
– Jag var ensamstående mor på den tiden och kunde inte bara kliva av med omedelbar verkan. Jag försökte hitta ett annat sätt att försörja mig på och efter en tid jobbade jag halvtid som präst och halvtid som originalare inom reklam och hade kunnat fortsätta in i den världen. Men så en dag upptäckte jag att det hade börjat ljuda i mig, som en ton, och att den vibrerat länge utan att jag märkt det. Det var Gud som kommunicerade på ett nytt sätt.

Hur kom tron tillbaka? 
– Det var någon form av kapitulation. I många år levde jag med att jag varken kunde bevisa att Gud finns eller att Gud inte finns. Jag hade en väldigt resignerad hållning – jag kunde lika gärna tro som att inte tro.

Det var först när hon släppte kravet på att kunna förklara och bevisa Gud och istället ställde sig frågan ”Fungerar Gud?” som det började vända.
– Jag förstår ingenting av Gud, men Gud fungerar. Det fungerar att läsa Bibeln. Det fungerar att be och prata med Jesus. Livet blir bättre. Jag vet inte om bron finns, men jag vet att den bär mig. Och om något fungerar så spelar det inte så stor roll om det finns eller inte. Och vad finns egentligen? Finns det som fungerar? Kan saker fungera utan att finnas?

En del religionskritiker menar att religion ger färdiga svar till svaga människor som inte tänker själva, som behöver något att hålla i handen när de går genom livet. Vad säger du om det? 
– Är det starkare att dricka? Att jobba ihjäl sig? Livet är inte så enkelt hela resan igenom och många behöver hjälp på vägen. Och jag tycker snarare att kristendomen ger mig ett mönster att tänka i istället för att ge färdiga svar. Jesus mötte ofta en fråga med en motfråga.

Tror du att du kan komma att tappa din tro en tredje gång? 
– Ja, om jag är inne på fel spår. Det finns också en tröst i det, att för Gud är sanningen och vårt växande så viktigt att Gud inte drar sig för att rycka undan mattan när vårt liv inte är hållbart eller konstruktivt.

Att till och med du som är präst har tappat din tro flera gånger kan kanske kännas nedslående för en läsare.
– Våra vägar ser olika ut. Det här är min väg, du har din väg och läsaren sin. Det man kan göra är att titta på sig själv och sin egen väg. Umgås med Gud och ta ditt eget liv och ditt eget sökande på allvar.

Hur ser din tro ut idag? 
– Det känns sannare nu. Återigen kan man jämföra med ett äktenskap. När man kommer ut ur en kris tillsammans får man en fördjupad tillit till varandra, men även färre illusioner. Min insikt är att det är mer fruktbart att kommunicera med Gud med sitt hjärta och sina känslor än med sin hjärna. En gudstro handlar inte om det är sant eller inte, utan om en relation. Och den ser olika ut under olika perioder i livet.

TEXT: Mia Sjöström

– Det är roligt, spännande och ett äventyr att be! Utbrister Monika Regnfors Sjörén, som är präst i Danderyds församling där hon bland annat leder grupper i andlig vägledning.

Att be är ett sätt att umgås med Gud. Dessutom fungerar bönen som en fördjupad kontakt med sig själv, förklarar Monika Regnfors Sjörén. Man når fram till det som man själv verkligen känner och tänker.

Hur gör man när man ber? 
– Det är bra att be regelbundet, eftersom man tappar kontakten om man inte umgås med jämna mellanrum. Välj en speciell tid på dagen för bönen, till exempel en stund på kvällen, under tunnelbanefärden, hundpromenaden eller bilturen. Det kan också hjälpa att ha en speciell plats där man ber och en struktur för bönen så att man inte bara såsar ut i allmänna tankar.

Bönen blir som en hjälp att gå igenom vad som hänt under dagen.
– Många ligger i sängen på kvällen och ältar saker som hänt; ”varför sa jag så, hur kunde jag vara så korkad”. I bönen ser man istället på sig själv med stor ömhet och försöker att förstå vad det var som gjorde att man reagerade på ett visst sätt. Man får ledtrådar till en djupare förståelse av sig själv. Man befinner sig hela tiden i en totalt ärlig dialog om livet och sig själv som är ständigt växande. Och genom bönen öppnar man en kanal till en god energi som flödar ner här i världen, även om jag inte fattar hur det fungerar.

Men om man inte tror på Gud då? 
– Man kan tänka ”jag vet inte om jag tror på Gud, men just de här tio minuterna som jag ber så väljer jag att tro att Gud finns”. Testa en månad och se vad det ger dig. Tillåt dig själv att känna dig löjlig när du sitter och pratar med dig själv, det är helt okej. Öppna upp för en annan kraft, säger Monika Regnfors Sjörén.

– Vi kan aldrig nå Gud med intellektet för det är inte rimligt det här med Gud. Det är lite som med humlan som inte borde kunna flyga, men gör det ändå. Det går inte att fatta, man kan bara uppleva det.

Monika Regnfors Sjörén menar att många av oss ber utan att ens vara medvetna om det.
– En bön kan också vara glädjen och tacksamheten över att uppleva en vacker vinterdag eller att ge sig hän när man målar en tavla eller spelar piano. Meditation är en annan form av bön när man bara är tyst.

Just tystnaden är viktig, understryker Monika Regnfors Sjörén.
– Då kan man uppleva hur Gud kommer till en som en ny tanke eller synvinkel.

Vad ger det dig att be? 
– Samtalet, att det alltid finns någon där att tala med. Att saker kommer till mig som jag inte hade kunnat prestera själv. Men kanske framför allt att jag inte är ensam om att fixa det här, vi är någonstans två. Att be blir man inte färdig med och man kanske aldrig får svaren. Jag kan tänka ibland ”Gud, jag fattar ingenting”, men utan bön skulle jag förlora en dimension.

Monika guidar – så här kan du be:
•”Koppla upp” till Gud – landa, sansa dig och ta in att det är Gud du pratar med.
• Gå igenom dagen. Fokusera på det positiva som har hänt. Upplev det igen.
• Gå igenom dagen en gång till. Fokusera på de tillfällen då känslorna har svängt, då du blivit upprörd. Fundera på varför du blev så arg på en viss person. Vad är det som den personen drar igång i dig? När du ser djupare in i dig själv kanske du inser att det egentligen handlar om något annat, djupare.
• Reflektera över dagen som ligger framför dig och vad den kan innehålla. Be om kraft i de möten som väntar.
• Avsluta med att läsa en eller två verser i Bibeln. Det är lättast att börja med ett av evangelierna. Meditera över de ord eller den mening som talar till dig. Nu har du en struktur. Det här kan ta flera timmar eller fem minuter beroende på hur mycket tid du har.

Tycker du att det är svårt att be? Pröva det här: 
Blunda och tänk dig att Jesus sitter på en stol mitt emot dig. Sedan talar du till honom som om han satt där.

Vill du lära dig mer om bön? 
Kontakta Monika Regnfors Sjörén som leder grupper i andlig vägledning som hon beskriver så här: ”Ofta är det en hjälp att be tillsammans, det blir mer energi. Det här är ingen andlig elitskola. Man måste inte vara kristen för att vara med.” Kontakt: 08-568 957 22 eller monika.regnfors.sjoren@svenskakyrkan.se

TEXT: Mia Sjöström